Veckans vokabel: Snickarglädje

Ett ord som fram tills helgen inte existerade i min vokabulär är snickarglädje. Jag vet inte hur jag har missat det, men på något vis har det smugit sig under min språksensor. Svensk ordbok (2009) definierar det som följer: ”detaljrik arkitektur i snickeri ofta på utsidan av hus”. Den som vill precisera förklaringen vidare hänvisar jag till valfri sökmotor, då jag av någon outgrundlig anledning inte aktivt nyttjade kameran som passivt hängde över min axel, för att dokumentera och demonstrera fenomenet. Något som sedermera alltså skulle visa sig vara ytterligare en fadäs från min sida, vilket jag ber om ursäkt för.

Ordets ordagranna tolkning romantiserar företeelsen på ett förträffligt sätt. Denna guldkantsdekoration på tillvaron kan omöjligen vara skapad av någon annan än en snickare som brinner för sitt hantverk. Den tid, möda och skicklighet som ofrånkomligen ligger bakom de fina små krumelurerna i taknocken är uppenbarligen ett resultat av synnerligen mycket arbetsglädje – snickarglädje.

Jag blir alltid väldigt glad när ett ord lika vackert som detta introduceras för mig. Sålunda tackar jag hjärtligt min goda vän Anna för att hon, i helgen under mitt Uppsalabesök, pekade ut snickarglädje för mig – inte bara ordet, utan även de flera utmärkta exemplar av fenomenet som föranledde upplysningen.

I julklapp önskar jag mig ord som har betydelse utöver den semantiska. Lämna gärna en julklapp i form av en kommentar (eller fler) med ett ord, vad det betyder och varför det är älskansvärt för dig.

Veckans vokabel: Tassemarker

Tassemarker är ett ord som jag stött på ett fåtal gånger. Majoriteten av användningarna har Ingvar Storm, programledare för På Minuten och Spanarna, stått för. Därför tänkte jag att det skulle vara en intressant vinkling att fråga herr Storm vad för relation han har till detta ord. Följaktligen skickade jag iväg ett mejl med frågan (och en del beröm) utan att riktigt förvänta mig ett svar.

Hej På Minuten-redaktionen!

Jag är en spanarintresserad språkstudent skrivandes från Umeå. Jag tycker om ord i alla dess former och anser det vara intressant med de relationer människor kan ha till ord. Ett ord jag som jag har fäst min uppmärksamhet på är tassemarker. Då jag har observerat att programledaren Ingvar Storm har använt detta ord ett flertal gånger i På Minuten och även, om jag inte missminner mig, i Spanarna, slogs jag av den egendomliga tanken att det skulle vara intressant att veta vad, om någon, en så vältalig herre (blygsam komplimang) som Ingvar Storm har för relation till detta ord. Det vore roligt, trevligt och ytterst angenämt med ett svar!

Jag vill även passa på att uttrycka mitt djupaste tack för de båda ovan nämnda programmen. De har många gånger varit orsaken till att promenaden till skolan har genomförts med ett leende på läpparna.

Med vänliga hälsningar,

Erik Svensson

P.S.

Det är beklagligt att inte hela SR:s arkiv av På Minuten finns att tillgå via Internet, då de efter tredje genomlyssningen blir förargligt förutsägbara.

D.S.

En liten fadäs från min sida visade det sig. Svaret lät inte vänta länge på sig, varför jag inte ska orda mer om detta ord, utan låta Ingvar Storm stå för orrerandet. (Oredigerat återgivet.)

Hej, Erik

Det gläder mig verkligen att du gillar såväl Spanarna som På minuten.

Min relation till ordet *tassemarker* är inte särskilt märkvärdig.

Det förekom då och då bland de vuxna under min barndom på 50-talet. Och

eftersom jag redan då var naturintresserad så tyckte jag att ordet var

både lockande och träffande * utmarker där djurlivet kunde tassa

omkring ostört.

Nu har jag för mig att man nog egentligen menade att det i första hand

skulle vara vargar som tassade omkring, och att ordet i sin ursprungliga

användning syftade på ödslig vildmark som ibland kunde vara hotfull. Men

det bekymrade mig aldrig.

Med bästa hälsning

Ingvar

Det verkar som att jag har valt rätt sorts människor att se upp till, då även denna radioprofil verkar minst lika sympatisk i verkligheten som i etern (en liten diskret syftning på mitt möte med språkprofessorn Lars-Gunnar Andersson för några veckor sedan).

Egentligen är jag inte förvånad. Om de inte hade denna sympatiska karaktär skulle jag med största sannolikhet inte beundrat dem från början.

Spridda skurar: Allt är möjligt med pinnens hjälp

En promenad sent en lördagskväll kan sätta fart på tankearbetet. Ett rent teoretiskt påstående, för även om kvällens promenad innehöll en hel del intressanta tankar kan jag redan nu dementera de rykten som låter det påskina att jag har revolutionerat filosofin. Dessutom är det Felix Wankel, inte jag, som uppfunnit wankelmotorn. Jag hoppas att vi nu har rett ut detta en gång för alla.

Det närmaste filosofi som formulerades under promenaden är insikten att jag lever i en drömvärld. En drömvärld av den typ som jag som liten såg på tv varje gång julen närmade sig. En värld med en stor mängd fluffig snö som var både mjuk och inbjudande. Snön är vacker, i synnerhet på natten när grenarna längs cykel- och gångbanor av snön tyngs ner i det orangea lampskenet och bildar en lång, mystisk gång. Om gången leder till samma sak som den gör på dagen går inte att med säkerhet avgöra. Något som med bara några timmars mellanrum kan förvandlas från en tråkig transportsträcka till en grogrund för finurliga funderingar fyllda av filosofi kan knappast vara pålitligt. Om nu dess form kan förändras såhär radikalt, varför skulle inte dess innehåll, dess syfte och mål, kunna göra detsamma? Kanske leder den till en magisk värld, en drömvärld.

På andra änden av filosofispektrumet finner vi pinnen. Ingen promenad är riktigt komplett utan den. En perfekt pinne är ungefär lika hög som en skidstav, tjock som en femkrona och robust nog för en svärdduell. Det är svårt att beskriva den känsla som infinner sig när rätt pinne är funnen, någon sorts pojkaktig spjuverhet gör sig gällande. Risken att det runt nästa krök kan komma en annan människa gående är för stor för att försummas, men luften måste perforeras med ett flertal hål. Varenda syremolekyl ska punkteras och koldioxiden ska frukta närvaron av min nyfunne vän. Kvällens pinne var lite kortare och smalare än jag just beskrivit, men en bra promenadpartner lik förbannat. När jag gick igenom en tunnel som jag alltid har velat röra taket på gav mig pinnen äntligen denna möjlighet. Den hjälpte mig att åstadkomma saker jag inte trodde var möjligt. Jag insåg att jag med hjälp kan nå hur långt – eller högt – som helst.

Hyllade hyss: Muggmysteriet - Prolog

Henrik. Du är varnad.

Fortsättning följer ...

Lingvistisk lingo: Svensk ordbok

Aldrig mer kommer jag att famla i okunskapens mörker när ett främmande ord dyker upp och blockerar ljuset. Räddningen är kommen. Räddningen är i varje fall beställd. Någon gång nästa vecka anländer förhoppningsvis lågan som lyser upp litteraturens skuggpartier: Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien. Två band med ren språklig kunskap. När ord som eklekticism, konkatenering eller schattera dyker upp har de aderton botemedlet. Med 3 700 sidor och 65 000 uppslagsord är det svårt att förbli okunnig. Från och med snart ska detta bli min huvudkälla vid betydelsebrister i mitt ordförråd.

Jag är lite fattigare men mycket rikare.

Veckans vokabel: Älskvärd

Ponera att du stöter på ordet älskvärd för första gången. Om du som språkbrukare då försöker bilda dig en uppfattning om dess betydelse utifrån de ingående rötterna ”älsk(a)” och ”värd”, är det lätt att dra slutsatsen att betydelsen är ’värd att älska’. I själva verket betyder älskvärd, vilket kanske redan är bekant, 'vänlig, angenäm att umgås med'.

Nu finns det ett ord som betyder just ’värd att älska’, nämligen älskansvärd. Denna form känns mer logisk när den sätts i relation till ord som fruktansvärd och beundransvärd. Trots detta så klingar ordet älskvärd bättre i mina öron, det är kortare, enklare. Ordet älska väger tungt och ett generöst användande kan förflacka dess betydelse, något som uppenbarligen har hänt i detta fall. Men just här ser jag det inte som ett problem, då ord ofta mister sin ursprungliga innebörd när de ingår i sammansättningar. Kanske är det just att älskvärd kan användas betydligt mer frikostigt i och med sin mildare – men genompositiva – betydelse som jag finner lockande.
 
Även i språkets tassemarker finns det tankar att tänka och åsikter att … åsikta. Det finns mycket att tycka och någon måste tycka det.

Veckans vokabel: jovialisk

jovialisk ska alltså föreställa veckans vokabel. Jag förutsätter att somliga redan har reagerat på gemenen i början av ordet. Men innan arga kommentarer författas och mina argument avfärdas, ber jag vänligt att lyssna på dem. Ordet skrivet med små bokstäver rakt igenom ger mig en helt annan känsla än om det skulle inletts med en versal; det blir mycket rundare, lugnare och mer älskvärt. Detta adjektivs betydelse är enligt SAOL ”godmodig, fryntlig”. Ifall detta inte målade upp en tillräckligt klar bild har även Nationalencyklopedin sitt att säga: ”lättsamt glad och trevlig” med det för min språkkänslas felaktiga och onödiga tillägget ”(vid umgänge med andra; ofta om något äldre mansperson).”

Nu är det förvisso en mansperson som riktigt fäste mina öron på detta ord. Hans Rosenfeldt är den person som jag alltid kommer att förknippa med dess betydelse. Hans vältalighet och underfundighet i radioprogrammet På Minuten är något jag förundras över och inte sällan – utan väldigt ofta – skrattar högt åt. Har ni inte hört På Minuten vill jag inte se det som att ni har missat något, eftersom dagens digitala teknik aldrig skulle tillåta något liknande, utan att ni har något att se fram emot. Räddningen heter poddradio.

Ett ord har, som jag skrivit tidigare, många dimensioner; den fonologiska (språkljuden), den grafiska (bokstäverna) och den semantiska (betydelsen). Men jag vill framhäva en annan dimension, nämligen den personliga.

Det finns många ord jag förknippar med en känsla, situation, person eller plats. Vissa ord är i mitt sinne lika tätt förknippade med en medmänniska som en lukt eller smak. En enda doft tagen ur sin ursprungliga kontext, kan få det kognitiva att köra över övriga perceptiva organs avbildningar av omgivningen. Verkligheten suddas ut och målas över av en bild från det förflutna. Det är märkligt, skrämmande och fascinerande att ett sinne kan utöva denna dominans över de andra. På samma sätt som en lukt kan få hjärncellerna att sätta ett tjockt, metaforiskt finger på en viss punkt i det förflutna och få omständigheterna att rusa tillbaka och orsaka en tillfällig sinnesförvirring – i högsta grad jämförbar med den som ofta uppstår då ansiktet får ett oväntat besök av en tung, trubbig tingest – kan många ord göra samma sak.

Våra sinnen är inte pålitliga, men de kan vara underbara. Ett ord är allt som krävs.