Veckans vokabel: Snickarglädje

Ett ord som fram tills helgen inte existerade i min vokabulär är snickarglädje. Jag vet inte hur jag har missat det, men på något vis har det smugit sig under min språksensor. Svensk ordbok (2009) definierar det som följer: ”detaljrik arkitektur i snickeri ofta på utsidan av hus”. Den som vill precisera förklaringen vidare hänvisar jag till valfri sökmotor, då jag av någon outgrundlig anledning inte aktivt nyttjade kameran som passivt hängde över min axel, för att dokumentera och demonstrera fenomenet. Något som sedermera alltså skulle visa sig vara ytterligare en fadäs från min sida, vilket jag ber om ursäkt för.

Ordets ordagranna tolkning romantiserar företeelsen på ett förträffligt sätt. Denna guldkantsdekoration på tillvaron kan omöjligen vara skapad av någon annan än en snickare som brinner för sitt hantverk. Den tid, möda och skicklighet som ofrånkomligen ligger bakom de fina små krumelurerna i taknocken är uppenbarligen ett resultat av synnerligen mycket arbetsglädje – snickarglädje.

Jag blir alltid väldigt glad när ett ord lika vackert som detta introduceras för mig. Sålunda tackar jag hjärtligt min goda vän Anna för att hon, i helgen under mitt Uppsalabesök, pekade ut snickarglädje för mig – inte bara ordet, utan även de flera utmärkta exemplar av fenomenet som föranledde upplysningen.

I julklapp önskar jag mig ord som har betydelse utöver den semantiska. Lämna gärna en julklapp i form av en kommentar (eller fler) med ett ord, vad det betyder och varför det är älskansvärt för dig.

Veckans vokabel: Tassemarker

Tassemarker är ett ord som jag stött på ett fåtal gånger. Majoriteten av användningarna har Ingvar Storm, programledare för På Minuten och Spanarna, stått för. Därför tänkte jag att det skulle vara en intressant vinkling att fråga herr Storm vad för relation han har till detta ord. Följaktligen skickade jag iväg ett mejl med frågan (och en del beröm) utan att riktigt förvänta mig ett svar.

Hej På Minuten-redaktionen!

Jag är en spanarintresserad språkstudent skrivandes från Umeå. Jag tycker om ord i alla dess former och anser det vara intressant med de relationer människor kan ha till ord. Ett ord jag som jag har fäst min uppmärksamhet på är tassemarker. Då jag har observerat att programledaren Ingvar Storm har använt detta ord ett flertal gånger i På Minuten och även, om jag inte missminner mig, i Spanarna, slogs jag av den egendomliga tanken att det skulle vara intressant att veta vad, om någon, en så vältalig herre (blygsam komplimang) som Ingvar Storm har för relation till detta ord. Det vore roligt, trevligt och ytterst angenämt med ett svar!

Jag vill även passa på att uttrycka mitt djupaste tack för de båda ovan nämnda programmen. De har många gånger varit orsaken till att promenaden till skolan har genomförts med ett leende på läpparna.

Med vänliga hälsningar,

Erik Svensson

P.S.

Det är beklagligt att inte hela SR:s arkiv av På Minuten finns att tillgå via Internet, då de efter tredje genomlyssningen blir förargligt förutsägbara.

D.S.

En liten fadäs från min sida visade det sig. Svaret lät inte vänta länge på sig, varför jag inte ska orda mer om detta ord, utan låta Ingvar Storm stå för orrerandet. (Oredigerat återgivet.)

Hej, Erik

Det gläder mig verkligen att du gillar såväl Spanarna som På minuten.

Min relation till ordet *tassemarker* är inte särskilt märkvärdig.

Det förekom då och då bland de vuxna under min barndom på 50-talet. Och

eftersom jag redan då var naturintresserad så tyckte jag att ordet var

både lockande och träffande * utmarker där djurlivet kunde tassa

omkring ostört.

Nu har jag för mig att man nog egentligen menade att det i första hand

skulle vara vargar som tassade omkring, och att ordet i sin ursprungliga

användning syftade på ödslig vildmark som ibland kunde vara hotfull. Men

det bekymrade mig aldrig.

Med bästa hälsning

Ingvar

Det verkar som att jag har valt rätt sorts människor att se upp till, då även denna radioprofil verkar minst lika sympatisk i verkligheten som i etern (en liten diskret syftning på mitt möte med språkprofessorn Lars-Gunnar Andersson för några veckor sedan).

Egentligen är jag inte förvånad. Om de inte hade denna sympatiska karaktär skulle jag med största sannolikhet inte beundrat dem från början.

Veckans vokabel: jovialisk

jovialisk ska alltså föreställa veckans vokabel. Jag förutsätter att somliga redan har reagerat på gemenen i början av ordet. Men innan arga kommentarer författas och mina argument avfärdas, ber jag vänligt att lyssna på dem. Ordet skrivet med små bokstäver rakt igenom ger mig en helt annan känsla än om det skulle inletts med en versal; det blir mycket rundare, lugnare och mer älskvärt. Detta adjektivs betydelse är enligt SAOL ”godmodig, fryntlig”. Ifall detta inte målade upp en tillräckligt klar bild har även Nationalencyklopedin sitt att säga: ”lättsamt glad och trevlig” med det för min språkkänslas felaktiga och onödiga tillägget ”(vid umgänge med andra; ofta om något äldre mansperson).”

Nu är det förvisso en mansperson som riktigt fäste mina öron på detta ord. Hans Rosenfeldt är den person som jag alltid kommer att förknippa med dess betydelse. Hans vältalighet och underfundighet i radioprogrammet På Minuten är något jag förundras över och inte sällan – utan väldigt ofta – skrattar högt åt. Har ni inte hört På Minuten vill jag inte se det som att ni har missat något, eftersom dagens digitala teknik aldrig skulle tillåta något liknande, utan att ni har något att se fram emot. Räddningen heter poddradio.

Ett ord har, som jag skrivit tidigare, många dimensioner; den fonologiska (språkljuden), den grafiska (bokstäverna) och den semantiska (betydelsen). Men jag vill framhäva en annan dimension, nämligen den personliga.

Det finns många ord jag förknippar med en känsla, situation, person eller plats. Vissa ord är i mitt sinne lika tätt förknippade med en medmänniska som en lukt eller smak. En enda doft tagen ur sin ursprungliga kontext, kan få det kognitiva att köra över övriga perceptiva organs avbildningar av omgivningen. Verkligheten suddas ut och målas över av en bild från det förflutna. Det är märkligt, skrämmande och fascinerande att ett sinne kan utöva denna dominans över de andra. På samma sätt som en lukt kan få hjärncellerna att sätta ett tjockt, metaforiskt finger på en viss punkt i det förflutna och få omständigheterna att rusa tillbaka och orsaka en tillfällig sinnesförvirring – i högsta grad jämförbar med den som ofta uppstår då ansiktet får ett oväntat besök av en tung, trubbig tingest – kan många ord göra samma sak.

Våra sinnen är inte pålitliga, men de kan vara underbara. Ett ord är allt som krävs.

Veckans vokabel: Västkustskt

Västkustskt

Finns det ett ord i det svenska språket som väcker mer varma känslor än ordet västkustskt? Ett ord som framkallar mer gåshud, gemenskap och allmänt välbehag? Svaret är ja. Älskvärd, jovialisk och färst är tre utomordentliga exempel. Likt förbenat är västkustskt ett intressant ord. För det första innehåller ordet ett rejält konsonantkluster (jag fick nyligen lära mig att det finns en svenskare term för detta fenomen, men det skulle kännas som otrohet om jag valde bort det betydligt mer kärleksklingande ordet ”konsonantkluster” i förmån för något annat) och för det andra så har jag en personlig relation till västkusten (sommarstuga, släkt, tillfälligt hem; inget jag ska fördjupa mig i för tillfället). Kan det vara så att det är det första pekulära (jag inväntar SAOLs godkännande) draget i kombination med den personliga relationen som placerar detta ord nära mitt hjärta?

Ordets uppbyggnad kan vara värd att kommenteras.

Väst|kust|sk|t

Rotmorfemet (dvs den minsta fristående betydelsebärande enhet med en egen lexikal betydelse) "väst" kombineras med rotmorfemet "kust". Därefter följer det adjektivbildande suffixet -sk och neutrumändelsen -t. Med andra ord är det avledningsregler som är upphovsmannen till detta spektakel.

Slut.

Veckans vokabel

I dag vill jag presentera en ny ambition, nämligen veckans vokabel. Tanken är att med ojämna mellanrum – uppdateringsfrekvens och titel orelaterat – fästa fokus på ord som med sin fascinerande natur fastnat i min fantasi.

Det finns alla möjliga (och omöjliga) ord. De kan ha en bokstavlig eller bildlig betydelse. De kan vara långa eller korta, lättförståeliga eller krångliga, enkla eller sammansatta. När jag i min barndom – för att låta gammal – av min vän hörde att nationalencyklopediförsäljarassisten var det längsta ordet som fanns, kunde jag genast hålla med om att det omöjligen kunde finnas ett längre. Föga anade jag att svenskans sammansättningsmöjligheter ger oss brukare oändliga möjligheter att leva ut vår kreativitet när det gäller ordbildning. I dag vet jag bättre.

Nu är det inte långa ord som är det bästa jag vet, men däremot finns det en möjlighet att kreativa sammansättningar är det. Eller obskyra ord. Eller vardagliga ord. Hur det nu är med den saken så ska jag utforska detta i mitt nya tema.

En känsla för ett ord kan bero på mycket; hårda fonem eller grafem (språkljud respektive skriftens bokstäver) ger mig ett stelt och hårt intryck, och eftersom mitt sinneslag är av det mjukare slaget föredrar jag vanligtvis rundare bokstäver och språkljud. Det finns en hel del teorier om vad som gör något fint eller fult men detta är inget den här bloggen ska fördjupa sig i. Här ligger fokus desto mer på subjektivitet, kanske kryddat med en gnutta allmänbildning. Än så länge känner jag mig fram, så jag får se vad för slags ambitionsnivå jag hamnar på och hur genomförandet kommer att fortsätta.

Då var det dags att presentera det första ordet.

Konsonantkluster

Ordet konsonant har aldrig haft en egen plats i mitt hjärta. Det har snarare stått för något ointressant. (Även om o-et i ointressant på grund av mina universitetsstudier till stora delar har försvunnit. Nu har detta ord tillsammans med de fördjupande begreppen frikativor, klusiler, labialer, nasaler m.fl. smugit sig in och börjat göra utslag på min radar.)

Kluster är ett ord som jag ärligt talat inte har reflekterat över tidigare och har följaktligen inte heller haft ett eget skrymsle i mitt inre. Men kombination av dessa begrepp skapar en intressant mental bild och en sammansatt allitteration (ett bokstavsrim) som faller mig väl i smaken.

När en av mina sambor, Henrik, ansåg att jag med ordet ”västkustskt” bombarderade honom med konsonantkluster, insåg jag att detta – såväl som de flesta andra – ord är sprängfyllt med innehåll. Vanligtvis är tinget eller idén vi förknippar med ett ord väldigt tätt förknippat med dess uttrycksform. Det krävs ofta att man lyfter fram ett vanligt ord, ett i mängden i vår inre vokabulär, för att göra det synligt och väcka funderingar. (Dvs. när vi ser ordet katt ser vi i vårt inre vår stereotypiska bild av en kissemiss, men missar helt uttrycksformen k a t t.) Börjar man fundera på sambandet skiftas blicken från det betecknande till beteckningen. Jag hoppas på att i fortsättningen få fästa fokus på fler finurliga fraser i vårt språk.

Slut på inlägget.