Hej På Minuten-redaktionen!Jag är en spanarintresserad språkstudent skrivandes från Umeå. Jag tycker om ord i alla dess former och anser det vara intressant med de relationer människor kan ha till ord. Ett ord jag som jag har fäst min uppmärksamhet på är tassemarker. Då jag har observerat att programledaren Ingvar Storm har använt detta ord ett flertal gånger i På Minuten och även, om jag inte missminner mig, i Spanarna, slogs jag av den egendomliga tanken att det skulle vara intressant att veta vad, om någon, en så vältalig herre (blygsam komplimang) som Ingvar Storm har för relation till detta ord. Det vore roligt, trevligt och ytterst angenämt med ett svar!Jag vill även passa på att uttrycka mitt djupaste tack för de båda ovan nämnda programmen. De har många gånger varit orsaken till att promenaden till skolan har genomförts med ett leende på läpparna.Med vänliga hälsningar,Erik SvenssonP.S.Det är beklagligt att inte hela SR:s arkiv av På Minuten finns att tillgå via Internet, då de efter tredje genomlyssningen blir förargligt förutsägbara.D.S.
En liten fadäs från min sida visade det sig. Svaret lät inte vänta länge på sig, varför jag inte ska orda mer om detta ord, utan låta Ingvar Storm stå för orrerandet. (Oredigerat återgivet.)
Hej, ErikDet gläder mig verkligen att du gillar såväl Spanarna som På minuten.Min relation till ordet *tassemarker* är inte särskilt märkvärdig.Det förekom då och då bland de vuxna under min barndom på 50-talet. Ocheftersom jag redan då var naturintresserad så tyckte jag att ordet varbåde lockande och träffande * utmarker där djurlivet kunde tassaomkring ostört.Nu har jag för mig att man nog egentligen menade att det i första handskulle vara vargar som tassade omkring, och att ordet i sin ursprungligaanvändning syftade på ödslig vildmark som ibland kunde vara hotfull. Mendet bekymrade mig aldrig.Med bästa hälsningIngvar
Det verkar som att jag har valt rätt sorts människor att se upp till, då även denna radioprofil verkar minst lika sympatisk i verkligheten som i etern (en liten diskret syftning på mitt möte med språkprofessorn Lars-Gunnar Andersson för några veckor sedan).
Egentligen är jag inte förvånad. Om de inte hade denna sympatiska karaktär skulle jag med största sannolikhet inte beundrat dem från början.