Faktum är att varandra är det enda pronomenet i svenskan som är reciprokt. För det första kräver detta pronomen ett subjekt i plural eller två eller flera nominalfraser i singularis (subjektet är den som gör något i en sats). Hur som helst krävs det alltså minst två subjekt. Varandra gäller alltså ömsesidigt, det vill säga subjekten gör något med eller mot varandra.
Det var ett enda enkelt exempel som fick mig att se på ordet med kärlekskranka ögon:
Vi kramar varandra.
Jag må vara blödig och stundtals mer utav en romantiker än officiella rekommendationer rekommenderar, men även för en hårdhudad grammatikföraktare måste detta tända en svag lidelsefull gnista i ögat.
Varandra kanske är det enda reciproka pronomenet i svenskan, men det är inte det enda sättet att uttrycka ömsesidighet. Detta för mig in på den andra delen av det (hypotetiska) extremt korta svaret ovan: nämligen verb. Transitiva verb (verb som kan ta objekt, till exempel behöva (ngt) eller beröva (ngn ngt)) och en del andra verb har en s-form som kan betyda lite olika beroende på vilket verb vi talar om.
Verbens s-former kan beteckna:
1) passivbildande av en aktiv sats (jag gillar bordet -> bordet gillas av mig),
2) deponensverb (verb som alltid slutar på s: andas, hoppas, lyckas),
3) verb med absolut betydelse (hunden bits, myggen sticks)
och
4) reciprocitet.
I synnerhet den sista punkten är relevant i sammanhanget. (Jaså?) Meningen vi kramar varandra kan även uttryckas vi kramas och fortfarande behålla sin ömsesidiga lyster. Verbets reciproka s-form är minst lika fin och hjärtevärmande som pronomenet ovan. Den som säger något annat får gärna göra det. Min nykära syn på världen kommer inte att påverkas av det.
Har det med ömsesidighet att göra,
gillar jag det.