En promenad sent en lördagskväll kan sätta fart på tankearbetet. Ett rent teoretiskt påstående, för även om kvällens promenad innehöll en hel del intressanta tankar kan jag redan nu dementera de rykten som låter det påskina att jag har revolutionerat filosofin. Dessutom är det Felix Wankel, inte jag, som uppfunnit wankelmotorn. Jag hoppas att vi nu har rett ut detta en gång för alla.
Det närmaste filosofi som formulerades under promenaden är insikten att jag lever i en drömvärld. En drömvärld av den typ som jag som liten såg på tv varje gång julen närmade sig. En värld med en stor mängd fluffig snö som var både mjuk och inbjudande. Snön är vacker, i synnerhet på natten när grenarna längs cykel- och gångbanor av snön tyngs ner i det orangea lampskenet och bildar en lång, mystisk gång. Om gången leder till samma sak som den gör på dagen går inte att med säkerhet avgöra. Något som med bara några timmars mellanrum kan förvandlas från en tråkig transportsträcka till en grogrund för finurliga funderingar fyllda av filosofi kan knappast vara pålitligt. Om nu dess form kan förändras såhär radikalt, varför skulle inte dess innehåll, dess syfte och mål, kunna göra detsamma? Kanske leder den till en magisk värld, en drömvärld.
På andra änden av filosofispektrumet finner vi pinnen. Ingen promenad är riktigt komplett utan den. En perfekt pinne är ungefär lika hög som en skidstav, tjock som en femkrona och robust nog för en svärdduell. Det är svårt att beskriva den känsla som infinner sig när rätt pinne är funnen, någon sorts pojkaktig spjuverhet gör sig gällande. Risken att det runt nästa krök kan komma en annan människa gående är för stor för att försummas, men luften måste perforeras med ett flertal hål. Varenda syremolekyl ska punkteras och koldioxiden ska frukta närvaron av min nyfunne vän. Kvällens pinne var lite kortare och smalare än jag just beskrivit, men en bra promenadpartner lik förbannat. När jag gick igenom en tunnel som jag alltid har velat röra taket på gav mig pinnen äntligen denna möjlighet. Den hjälpte mig att åstadkomma saker jag inte trodde var möjligt. Jag insåg att jag med hjälp kan nå hur långt – eller högt – som helst.
2 kommentarer:
Hej Erik.
När jag läser detta finner jag mig själv leendes, en följd av flera olika tankebanor som simultant påbörjats av din närmast poetiska utsaga.
Det första som slår mig är det exceptionellt tilltalande språkbruk som genomsyrat samtliga inlägg sedan återupptagningen av bloggen i år. En snabb jämförelse med inläggen från 2008 påvisar i mina ögon en utveckling från en nivå jag åtminstone kunde inbilla mig uppnå, till något som tycks ligga närmare både din natur, såväl som min egen, än något jag varken tidigare läst, eller kan hoppas matcha.
Nästa tanke kretsar kring den filosofiska sinnesstämning du beksriver, något som ofta infinner sig även hos mig under nattliga promenader, då man tycks släppa den sociala fasaden för att istället uppskatta omgivningen och naturen som den är; vild, mysterisk, och med ett endast av fantasin begränsat djup. Härifrån är steget inte långt till det jag kanske identifierar mig med mest, nämligen den juvenila lekfullhet du beskriver med pinnen, en bra pinne blir så mycket mer än den en gång var när man finner den i denna kontext, det måste jag hålla med om. Den blir ett mentalt redskap såväl som ett fysiskt - en nyckel som låser upp fantasin - kanske råkade du, med pinnens hjälp, stiga rakt in i drömvärlden du funderade kring tidigare?
Slutligen vill jag konkret uttrycka min uppskattning för dina skriftliga alster. Navigerandes härifrån känner jag mig lättsam och utbildad, och det ska du ha tack för.
Hej!
Jag tackar hjärtligt för din fina kommentar.
Du har rätt angående pinnen. Pinnen representerar hjälp i allmänhet, den blir en metafor för redskap, men framför allt hjälp från medmänniskor.
Det är alltid glädjande med den här typen av kommentarer, för att inte tala om uppmuntrande och motivationshöjande. Jag hoppas att jag kan bidra med underhållning och upplysning även i framtiden!
Skicka en kommentar