jovialisk ska alltså föreställa veckans vokabel. Jag förutsätter att somliga redan har reagerat på gemenen i början av ordet. Men innan arga kommentarer författas och mina argument avfärdas, ber jag vänligt att lyssna på dem. Ordet skrivet med små bokstäver rakt igenom ger mig en helt annan känsla än om det skulle inletts med en versal; det blir mycket rundare, lugnare och mer älskvärt. Detta adjektivs betydelse är enligt SAOL ”godmodig, fryntlig”. Ifall detta inte målade upp en tillräckligt klar bild har även Nationalencyklopedin sitt att säga: ”lättsamt glad och trevlig” med det för min språkkänslas felaktiga och onödiga tillägget ”(vid umgänge med andra; ofta om något äldre mansperson).”
Nu är det förvisso en mansperson som riktigt fäste mina öron på detta ord. Hans Rosenfeldt är den person som jag alltid kommer att förknippa med dess betydelse. Hans vältalighet och underfundighet i radioprogrammet På Minuten är något jag förundras över och inte sällan – utan väldigt ofta – skrattar högt åt. Har ni inte hört På Minuten vill jag inte se det som att ni har missat något, eftersom dagens digitala teknik aldrig skulle tillåta något liknande, utan att ni har något att se fram emot. Räddningen heter poddradio.
Ett ord har, som jag skrivit tidigare, många dimensioner; den fonologiska (språkljuden), den grafiska (bokstäverna) och den semantiska (betydelsen). Men jag vill framhäva en annan dimension, nämligen den personliga.
Det finns många ord jag förknippar med en känsla, situation, person eller plats. Vissa ord är i mitt sinne lika tätt förknippade med en medmänniska som en lukt eller smak. En enda doft tagen ur sin ursprungliga kontext, kan få det kognitiva att köra över övriga perceptiva organs avbildningar av omgivningen. Verkligheten suddas ut och målas över av en bild från det förflutna. Det är märkligt, skrämmande och fascinerande att ett sinne kan utöva denna dominans över de andra. På samma sätt som en lukt kan få hjärncellerna att sätta ett tjockt, metaforiskt finger på en viss punkt i det förflutna och få omständigheterna att rusa tillbaka och orsaka en tillfällig sinnesförvirring – i högsta grad jämförbar med den som ofta uppstår då ansiktet får ett oväntat besök av en tung, trubbig tingest – kan många ord göra samma sak.
Våra sinnen är inte pålitliga, men de kan vara underbara. Ett ord är allt som krävs.
lördag 30 oktober 2010
tisdag 26 oktober 2010
Veckans vokabel: Reciprocitet
Reciprocitet betyder ömsesidighet. Anledningen till att jag hakar upp mig på just det här substantivet är att det dök upp under mina studier inför grammatiktentan. ”Sammanhanget?” är en fråga en fåordig person kan tänkas ställa. ”Pronomen. Verb.” är ett svar en likadan person kan svara. Otur för er att jag inte har denna förmåga att fatta mig kort och koncist. Först ska här raljeras om det reciproka pronomenet varandra. Jag misstänker att min lite otydliga inledning inte rätar ut många frågetecken hos många läsare. Här kommer därför ett försök att råda bot på detta.
Faktum är att varandra är det enda pronomenet i svenskan som är reciprokt. För det första kräver detta pronomen ett subjekt i plural eller två eller flera nominalfraser i singularis (subjektet är den som gör något i en sats). Hur som helst krävs det alltså minst två subjekt. Varandra gäller alltså ömsesidigt, det vill säga subjekten gör något med eller mot varandra.
Det var ett enda enkelt exempel som fick mig att se på ordet med kärlekskranka ögon:
Vi kramar varandra.
Jag må vara blödig och stundtals mer utav en romantiker än officiella rekommendationer rekommenderar, men även för en hårdhudad grammatikföraktare måste detta tända en svag lidelsefull gnista i ögat.
Varandra kanske är det enda reciproka pronomenet i svenskan, men det är inte det enda sättet att uttrycka ömsesidighet. Detta för mig in på den andra delen av det (hypotetiska) extremt korta svaret ovan: nämligen verb. Transitiva verb (verb som kan ta objekt, till exempel behöva (ngt) eller beröva (ngn ngt)) och en del andra verb har en s-form som kan betyda lite olika beroende på vilket verb vi talar om.
Verbens s-former kan beteckna:
1) passivbildande av en aktiv sats (jag gillar bordet -> bordet gillas av mig),
2) deponensverb (verb som alltid slutar på s: andas, hoppas, lyckas),
3) verb med absolut betydelse (hunden bits, myggen sticks)
och
4) reciprocitet.
I synnerhet den sista punkten är relevant i sammanhanget. (Jaså?) Meningen vi kramar varandra kan även uttryckas vi kramas och fortfarande behålla sin ömsesidiga lyster. Verbets reciproka s-form är minst lika fin och hjärtevärmande som pronomenet ovan. Den som säger något annat får gärna göra det. Min nykära syn på världen kommer inte att påverkas av det.
Faktum är att varandra är det enda pronomenet i svenskan som är reciprokt. För det första kräver detta pronomen ett subjekt i plural eller två eller flera nominalfraser i singularis (subjektet är den som gör något i en sats). Hur som helst krävs det alltså minst två subjekt. Varandra gäller alltså ömsesidigt, det vill säga subjekten gör något med eller mot varandra.
Det var ett enda enkelt exempel som fick mig att se på ordet med kärlekskranka ögon:
Vi kramar varandra.
Jag må vara blödig och stundtals mer utav en romantiker än officiella rekommendationer rekommenderar, men även för en hårdhudad grammatikföraktare måste detta tända en svag lidelsefull gnista i ögat.
Varandra kanske är det enda reciproka pronomenet i svenskan, men det är inte det enda sättet att uttrycka ömsesidighet. Detta för mig in på den andra delen av det (hypotetiska) extremt korta svaret ovan: nämligen verb. Transitiva verb (verb som kan ta objekt, till exempel behöva (ngt) eller beröva (ngn ngt)) och en del andra verb har en s-form som kan betyda lite olika beroende på vilket verb vi talar om.
Verbens s-former kan beteckna:
1) passivbildande av en aktiv sats (jag gillar bordet -> bordet gillas av mig),
2) deponensverb (verb som alltid slutar på s: andas, hoppas, lyckas),
3) verb med absolut betydelse (hunden bits, myggen sticks)
och
4) reciprocitet.
I synnerhet den sista punkten är relevant i sammanhanget. (Jaså?) Meningen vi kramar varandra kan även uttryckas vi kramas och fortfarande behålla sin ömsesidiga lyster. Verbets reciproka s-form är minst lika fin och hjärtevärmande som pronomenet ovan. Den som säger något annat får gärna göra det. Min nykära syn på världen kommer inte att påverkas av det.
Har det med ömsesidighet att göra,
gillar jag det.
måndag 18 oktober 2010
Veckans vokabel: Färst
Svenska Akademien kallar det för ”en besvärande lucka i systemet.”
Det gör inte jag. För mig har färst alltid varit en del av vokabulären, den lucka som Svenska Akademien beskriver är för mig obefintlig. Jag har länge varit medveten om att formen har ansetts som dialektalt och att den kanske sticker till i språkkänslan hos resten av Sveriges befolkning. För alla er som har saknat denna form – och inte vågat använda den då den inte anses tillhöra standardsvenskan – har jag goda nyheter. Jag kan med glädje, stolthet, pompa och ståt upplysa er som sover med Svenska Akademiens Ordlista under huvudkudden att i senaste upplagen (2006) finns faktiskt färst med som superlativform till få. Dock är sannolikheten stor att någon med så stark lojalitet till de aderton redan skiner av denna kunskap.
Färst är ett adjektiv som har komparationsformerna (gradböjningarna) positiv, komparativ och superlativ.
Positiv: få
Komparativ: färre
Superlativ: färst
Frågan är om det i nästa SAOL inte skulle finnas plats för ”smärst” också.
Det gör inte jag. För mig har färst alltid varit en del av vokabulären, den lucka som Svenska Akademien beskriver är för mig obefintlig. Jag har länge varit medveten om att formen har ansetts som dialektalt och att den kanske sticker till i språkkänslan hos resten av Sveriges befolkning. För alla er som har saknat denna form – och inte vågat använda den då den inte anses tillhöra standardsvenskan – har jag goda nyheter. Jag kan med glädje, stolthet, pompa och ståt upplysa er som sover med Svenska Akademiens Ordlista under huvudkudden att i senaste upplagen (2006) finns faktiskt färst med som superlativform till få. Dock är sannolikheten stor att någon med så stark lojalitet till de aderton redan skiner av denna kunskap.
Färst är ett adjektiv som har komparationsformerna (gradböjningarna) positiv, komparativ och superlativ.
Positiv: få
Komparativ: färre
Superlativ: färst
Frågan är om det i nästa SAOL inte skulle finnas plats för ”smärst” också.
måndag 11 oktober 2010
Veckans vokabel: Västkustskt
Västkustskt
Finns det ett ord i det svenska språket som väcker mer varma känslor än ordet västkustskt? Ett ord som framkallar mer gåshud, gemenskap och allmänt välbehag? Svaret är ja. Älskvärd, jovialisk och färst är tre utomordentliga exempel. Likt förbenat är västkustskt ett intressant ord. För det första innehåller ordet ett rejält konsonantkluster (jag fick nyligen lära mig att det finns en svenskare term för detta fenomen, men det skulle kännas som otrohet om jag valde bort det betydligt mer kärleksklingande ordet ”konsonantkluster” i förmån för något annat) och för det andra så har jag en personlig relation till västkusten (sommarstuga, släkt, tillfälligt hem; inget jag ska fördjupa mig i för tillfället). Kan det vara så att det är det första pekulära (jag inväntar SAOLs godkännande) draget i kombination med den personliga relationen som placerar detta ord nära mitt hjärta?
Ordets uppbyggnad kan vara värd att kommenteras.
Väst|kust|sk|t
Rotmorfemet (dvs den minsta fristående betydelsebärande enhet med en egen lexikal betydelse) "väst" kombineras med rotmorfemet "kust". Därefter följer det adjektivbildande suffixet -sk och neutrumändelsen -t. Med andra ord är det avledningsregler som är upphovsmannen till detta spektakel.
Slut.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)