Gladpackgalenskap/foliefejden

För en vecka sedan uttalades tanken, i kväll genomfördes den. Henrik och jag kom överens om tillvägagångssätt och måltavla, och resultatet blev bättre än väntat.

Då Henrik skulle komma hem några timmar tidigare än lillen – båda med samma hemadress som jag – beslutade vi oss för att det skulle ske i kväll. Efter kortfattad inbördes kommunikation stapplar min kumpan in genom dörren med ett leende på läpparna och 120 meter plastfolie i labbarna.

Planen är lika enkel som genial; Vi ska plasta in varenda en av Robin ”lillen” Lindbergs pinaler.

Vi börjar med sängen och avancerar sakta men säkert. Om ni har försökt plasta in något stort någon gång – säg en bil eller ett kylskåp – förstår ni vår ambitions- och ansträngningsnivå desto bättre.

Henrik lika nöjd som jag kände mig

Här, efter att rulle nummer två tagit slut, inser vi 120 meter inte är nog; en rulle till behövs. En förödmjukande klunsförlust (sten, sax och påse) och en nedkylande cykeltur till ICA senare befinner jag mig i trappuppgången flygandes upp för trappan för att hinna med att plasta in det sista innan lillen kom. Snabbt arbete i sann laganda resulterar i följande storverk:

Prestationsöverblick

Vänster del av sängen

Höger del av sängen

Allt som återstår är att starta en runda Call of Duty och avvakta vårt offer. När han väl kommer genom dörren missar han alla våra ledtrådar (den tomma plastfoliekartongen utanför samt den inplastade jackan och de ihopplastade skorna i hallen) och beger sig istället direkt in i vardagsrummet för att skriva färdigt sin laborationsrapport.

Tiden går och sängdags närmar sig.

Jag hör från mitt rum att lillen är på väg in till sitt, grabbar tag i kameran och spurtar efter. Resultatet är inte den kärleksfulla omfamning jag hade förväntat mig, men han visade viss uppskattning för vår prestation.

Lillen visar sitt gillande

Och så fick även denna saga ett lyckligt slut.



Eller … ?

Andaktighet

Jag vill i kväll berätta en historia om en vogel. Berättelsen utspelar sig i jobbilen klockan 04.00 en sensommarmorgon. På infartsleden på väg in till den vackra skärgårdsstaden Karlskrona fick jag syn på något längre fram på den fordonstomma vägen. "En fågel" tänkte jag. Avståndet krympte och mina tvivel lika så. Jag kunde konstatera att det mycket riktigt var något slags fjäderfä och min erfarenhet av det naturliga urvalet sa mig att den här fågeln kommer att flyga undan, varför ett filbyte av mig skulle stjälpa snarare än hjälpa.

Jag kom ännu lite närmre och förstod att fågeln i fråga var en and, ett fjäderfä som jag inte är van vid att möte i trafiken, i synnerhet inte strax innan soluppgången. Följaktligen blev jag lite fundersam på hur den här sortens djur reagerar i en dylik situation. Jag var fortfarande övertygad om att den skulle flytta på sig. Men ack så fel jag hade. Allt hände så fort, på ett ögonblick har den upplysta anden försvunnit inunder bilens underrede. Jag slänger upp blicken i backspegeln och ser ett stort MOLN av fjädrar bakom bilen. Hur synd jag än tyckte om anden kunde jag inte undgå att se humorn i situationen. Allvarligt talat, det var som en tecknad film.

Veckans vokabel

I dag vill jag presentera en ny ambition, nämligen veckans vokabel. Tanken är att med ojämna mellanrum – uppdateringsfrekvens och titel orelaterat – fästa fokus på ord som med sin fascinerande natur fastnat i min fantasi.

Det finns alla möjliga (och omöjliga) ord. De kan ha en bokstavlig eller bildlig betydelse. De kan vara långa eller korta, lättförståeliga eller krångliga, enkla eller sammansatta. När jag i min barndom – för att låta gammal – av min vän hörde att nationalencyklopediförsäljarassisten var det längsta ordet som fanns, kunde jag genast hålla med om att det omöjligen kunde finnas ett längre. Föga anade jag att svenskans sammansättningsmöjligheter ger oss brukare oändliga möjligheter att leva ut vår kreativitet när det gäller ordbildning. I dag vet jag bättre.

Nu är det inte långa ord som är det bästa jag vet, men däremot finns det en möjlighet att kreativa sammansättningar är det. Eller obskyra ord. Eller vardagliga ord. Hur det nu är med den saken så ska jag utforska detta i mitt nya tema.

En känsla för ett ord kan bero på mycket; hårda fonem eller grafem (språkljud respektive skriftens bokstäver) ger mig ett stelt och hårt intryck, och eftersom mitt sinneslag är av det mjukare slaget föredrar jag vanligtvis rundare bokstäver och språkljud. Det finns en hel del teorier om vad som gör något fint eller fult men detta är inget den här bloggen ska fördjupa sig i. Här ligger fokus desto mer på subjektivitet, kanske kryddat med en gnutta allmänbildning. Än så länge känner jag mig fram, så jag får se vad för slags ambitionsnivå jag hamnar på och hur genomförandet kommer att fortsätta.

Då var det dags att presentera det första ordet.

Konsonantkluster

Ordet konsonant har aldrig haft en egen plats i mitt hjärta. Det har snarare stått för något ointressant. (Även om o-et i ointressant på grund av mina universitetsstudier till stora delar har försvunnit. Nu har detta ord tillsammans med de fördjupande begreppen frikativor, klusiler, labialer, nasaler m.fl. smugit sig in och börjat göra utslag på min radar.)

Kluster är ett ord som jag ärligt talat inte har reflekterat över tidigare och har följaktligen inte heller haft ett eget skrymsle i mitt inre. Men kombination av dessa begrepp skapar en intressant mental bild och en sammansatt allitteration (ett bokstavsrim) som faller mig väl i smaken.

När en av mina sambor, Henrik, ansåg att jag med ordet ”västkustskt” bombarderade honom med konsonantkluster, insåg jag att detta – såväl som de flesta andra – ord är sprängfyllt med innehåll. Vanligtvis är tinget eller idén vi förknippar med ett ord väldigt tätt förknippat med dess uttrycksform. Det krävs ofta att man lyfter fram ett vanligt ord, ett i mängden i vår inre vokabulär, för att göra det synligt och väcka funderingar. (Dvs. när vi ser ordet katt ser vi i vårt inre vår stereotypiska bild av en kissemiss, men missar helt uttrycksformen k a t t.) Börjar man fundera på sambandet skiftas blicken från det betecknande till beteckningen. Jag hoppas på att i fortsättningen få fästa fokus på fler finurliga fraser i vårt språk.

Slut på inlägget.