Då Henrik skulle komma hem några timmar tidigare än lillen – båda med samma hemadress som jag – beslutade vi oss för att det skulle ske i kväll. Efter kortfattad inbördes kommunikation stapplar min kumpan in genom dörren med ett leende på läpparna och 120 meter plastfolie i labbarna.
Planen är lika enkel som genial; Vi ska plasta in varenda en av Robin ”lillen” Lindbergs pinaler.
Vi börjar med sängen och avancerar sakta men säkert. Om ni har försökt plasta in något stort någon gång – säg en bil eller ett kylskåp – förstår ni vår ambitions- och ansträngningsnivå desto bättre.
Här, efter att rulle nummer två tagit slut, inser vi 120 meter inte är nog; en rulle till behövs. En förödmjukande klunsförlust (sten, sax och påse) och en nedkylande cykeltur till ICA senare befinner jag mig i trappuppgången flygandes upp för trappan för att hinna med att plasta in det sista innan lillen kom. Snabbt arbete i sann laganda resulterar i följande storverk:
Allt som återstår är att starta en runda Call of Duty och avvakta vårt offer. När han väl kommer genom dörren missar han alla våra ledtrådar (den tomma plastfoliekartongen utanför samt den inplastade jackan och de ihopplastade skorna i hallen) och beger sig istället direkt in i vardagsrummet för att skriva färdigt sin laborationsrapport.
Tiden går och sängdags närmar sig.
Jag hör från mitt rum att lillen är på väg in till sitt, grabbar tag i kameran och spurtar efter. Resultatet är inte den kärleksfulla omfamning jag hade förväntat mig, men han visade viss uppskattning för vår prestation.
Och så fick även denna saga ett lyckligt slut.
Eller … ?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar